honochhennes

Tyst!
Du får inte tala mer. För dina ord är som orörliga maneter på en varm sandstrand. Klibbiga och inte alls behagliga.

Chockartad tystnad och ett sinne för det som är förbjudet.

Att vandra längst en allt för välkänd väg, den som allt för många gånger nött sönder mina skor. Snubbla över exakt samma idiotiska rötter som envist grävt sig upp genom marken.
Om och om igen river taggiga snår sönder mitt ansikte. Borrar sina vassa taggar djupt innanför min hud.

Varför kör du alltid förbi och struntar i hur jag står längst vägkanten och vinkar? Varför tittar du alltid bort så fort du ser mitt sargade ansikte, så fort tårarna vandrar ner för kinderna.

Du väntade aldrig på mig. Fast jag skulle ha väntat i hundra år på dig. Trots att jag fortfarande vandrar vilset omkring, så skulle din hand aldrig möta min igen.

För det finns du och jag. Men Du har alltid varit viktigare än Vi. Och hur mycket jag än skriker så kommer du aldrig höra min röst igen. Den har sållats bort bland det som klassas för skräp.

Mirakulöst nog så sitter hjärtat fortfarande kvar i några envisa trådar. Men snart släpar det i marken. Och det har redan börjat  samla på sig småsten.

 

Egoism. Du trodde det var vackert.

Men en dag kommer du inse hur jävla fult det faktiskt är.

Och då är det försent.