honochhennes

Jag har saknat den här känslan. Känslan av att verkligen vara i mitt eget huvud. Det kanske låter konstigt. Men det är som att jag inte riktigt varit närvarande i min egen hjärna på ett tag. Jag glömmer så lätt saker. Jag missunnar mig själv och människor runt omkring mig.

Ikväll har min röst varit stark. Jag cyklade i den svala sommarkvällen. Lyssnade på hög musik. Kände vinden som susade genom mitt hår. Jag rös genom hela kroppen. Och kände bara något slags lugn. Samtidigt som jag kunde tänka så otroligt klart. Den där geggan som mosat runt i mitt huvud liksom bara försvann. Jag kände mig levande.

Missförstå mig inte. Jag är levande hela tiden. Och mår otroligt bra. Men ibland så behöver Jag få finnas. Inte Vi eller Oss. Utan bara Jag!

Har känt sån energi hela kvällen. Storstädade lägenheten, åkte iväg och handlade massa gott till middagar denna vecka, lagade jättegod mat.

Jag har funnits, andats och varit jag.

 

Pridedagarna fick mig att fundera lite grann. Fick höra att jag och min flickvän sitter ihop. Att vissa vänner drog sig för att komma fram och sitta och prata med oss. För vi bara har ögonen för varandra, som att omvärlden inte existerar. Enligt Göteborgarna har vi fått ett gemensamt namn också; Frasse (Frida + Sasse). Jag ser inte riktigt charmen i det. För jag vill vara Jag. Inte Frasse. Nu så är det väl inte så mycket allvar i det där namnet egentligen. Men hela allt det där fick mig ändå som sagt att fundera lite.

Det är inte bra att tappa bort sig själv. 

Jag är så van vid att göra det jag själv vill göra. Smsa när jag vill, sitta uppe hela nätterna på facebook om jag känner för det, gå ut och promenera för mig själv med hög musik.

Det finns ingen som kan göra något åt allt det här, förutom jag sjäv. Ingen har tvingat mig att gå ur mitt eget huvud. Ingen har fått mig att tappa bort mig själv. Jag har gjort det. Och jag gillar inte det.

Jag tycker om att vara djup. Se saker ur konstiga vinkar. Fundera över de allra mest bisarra grejerna. Vara uppskruvad, men ändå rak. Stå på huvudet, fast se saker ur rätt vinkel ändå. Det är Frida.

 

Trots att jag saknar min flickvän just nu. Och att det kommer bli jobbigt att vara ifrån varandra 9 dagar. Så känns detta som en bra sak. Att få egentid till någon slags reinkarnation. Inte bara vara levande, utan verkligen leva.

 

En viktig sak, som kanske inte kommer ändras på en vecka, det är sättet jag ser mig själv. Jag förstår inte riktigt vart den starka självkänslan försvann. Har sett mig själv på ett väldigt positivt sätt. Men på sistone så har det varit väldigt mycket tvekan. Jag behöver hitta den där styrkan. Kärleken till mig själv. Lite självgodhet.

 

Det var längesen jag tömde själen såhär. Det kändes bra.

Nu kan jag sova och vara glad.