Swallow me.
Är det bara jag som känner så, eller verkar jag ha lite Benjamin Button syndrom?
Känns som att jag ser yngre ut för var dag som går.
Jag minns mitt rum i ditt hjärta.
Sometimes life might not be what you signed up for.
Kanske bara är jag som kan ha såna här dagar. Dagar då det till och med känns jobbigt att gå och hämta ut något på posten. Eller att skriva på ett papper. Småsaker som känns hur överväldigande som helst.
Idag skulle egentligen vara en; att göra-dag. Men jag känner sån motvilja inför allt.
Jag hade behövt åka ner till turistbyrån och hämta några saker, skulle köpt några sista julklappar,
gått till ica och hämtat ut ett paket.
Men det känns så jobbigt. Gillar inte såna dagar. Men jag tar mig igenom den här dagen med.
För när man vet hur det är att må riktigt jävla dåligt, då kan inte dessa petitesser ens jämföra sig med det.
Så jag lutar mig tillbaka på soffan. Slänger ur mig ett; Kanske sen. Och så kopplar jag bort stressen.
Bara ett jobbpass imorgonkväll. Sen bär det av hem till familjen mån-ons. Ska bli så skönt. Känner dock inte riktigt någon julstämning. Men kanske blir bättre när jag ser mammas pynt där hemma.
Har en massa kul att se fram emot framöver! Julfirande hos min familj, julfirande i skåne hos Sandras familj, nyårsafton med fina vänner, Sandras födelsedag.
Positivt tänkande, så ska det nog gå bra!
Vi är inte sånna som i slutet får varandra.
Blotta tanken.
Hell och misär.
Nedgrävda landminor.
Ett viskande ord i natten.
Blickar som möts.
Existentiell kris.
Andas i minusgrader.
Ser skuggan av dig.
Minns varje ord.
För att sedan suddas ut..
Don't stop 'til you drop.
Känner mig illamående. Sitter och bara funderar. Varför känns allt så meningslöst ibland för?
Usch...
Känns som att jag sitter på ett tåg utan varken destination eller hållplatser. Jag bara sitter och ser
landskap susa förbi fönstret. Bryr mig inte ens om förseningar.
Jag är endast en medpassagerare i mitt eget liv.
Det finns så mycket bra. Men saknaden efter något större finns där hela tiden.
Önskar jag kunde se allt med helt andra ögon. Borde kanske skaffa linser. Linser som gör att jag upptäcker
de där små detaljerna, som just nu bara är som suddiga kanter runt allt.
Jag måste finna mitt "go" igen. Tiden då jag gillade att gå till gymmet. När det första jag gjorde när jag vaknade var att städa, så att varje dag kunde starta fresh.
Känns som att jag fastnat i en ond cirkel. Jag saknar mig sjäv, fast jag liksom är här hela tiden. Men det är en del av mig själv som försvunnit. Som jag inte riktigt vet hur jag ska hitta igen.
Den där självständigheten och positiva sidan.
Livet är inte alltid enkelt. Men jag vill finna charmen i det lilla igen.
Jag vill hitta igen mitt hjärta som vandrat vilse någonstans.
