honochhennes

Det är så himla tråkigt hur vissa personer aldrig kommer att förändras. Jag vill tro det bästa om folk hela tiden. För människor är väl godhjärtade inerst inne? Nej, jag börjar tveka faktiskt. 

Ikväll fick jag en panikattack, som jag nämnt tidigare så händer det inte alls ofta nu för tiden. Jag är väldigt stabil. Men ibland blir det lite för mycket. Jag bygger liksom mina torn av oro, tills de förr eller senare faller över mig. 

Jag har en person i mitt liv som under lång tid funnits för mig, på gott och ont. Hon var min starkaste stöttepelare när jag var arbetslös och mådde dåligt, om det inte varit för henne så kanske jag inte orkat gå på alla de där intervjuerna. Då kanske jag inte mått så pass bra som jag gör idag. 

Men den där personen känns som någon jag inte känner egentligen. Hon är så kall, egoistisk och lättretlig. Så har det varit under lång tid nu. Om det inte är exakt på hennes vilkor, ja då ska man akta sig noga. Jag vet inte om hon bara är så mot mig, för att vi haft en så pass nära relation. Hon kanske känner att hon kan bete sig hur hon vill. Sen så drar hon ofta upp, "men du betedde dig dåligt mot mig, så nu står vi ett ett." Jovisst, men hur länge kan det vara ett ett om hon fortsätter att tryck ner mig? Jag har fått höra så elaka saker av henne. Att jag skulle vara en fitta, idiot, dum i huvudet och att hon vill spotta på mig. Ändå så behåller jag henne i mitt liv. För på något konstigt sätt så tycker jag om henne och hennes sällskap. Men jag börjar tröttna. Jag är en liten trasa som hon tar fram när det passar henne. När hon blev dumpad så fanns jag där. Jag har stöttat henne, tröstat henne och lyssnat på henne. 

Ikväll mådde jag dåligt. Jag sökte mig till henne. Hon skämtade först bort mitt mående och sen när hon erbjöd sig att jag kunde få komma dit, så blev hon tvär-sur när jag sa att jag inte kunde. Jag var inte otacksam för hennes hjälp, utan jag kunde bara inte åka till henne, för jag väntar besök. 

It's her way or no way. 

Ett snällt uppmuntrande sms hade räckt för mig. Bara några fina ord. Inte bara att snäsas av. Men jag antar att det alltid kommer att vara så vår relation är. Jag ger och hon tar. 

Jag skriver inte bara en massa skit här, för hon vet exakt att jag tycker såhär. Och jag kan säga det till hennes ansikte om och om. För jag blir så otroligt ledsen. 

 

Det är så himla synd..