honochhennes

Det finns alltid en baksida på allt. Hur mycket kärlek som än existerar i mitt hjärta just nu, så finns det också en hel del oro. Jag tycker verkligen inte om den där känslan av sårbarhet. Det är jobbigt. 

Jag får även en sån enorm dödsångest när jag verkligen tycker om någon. Jag vill aldrig falla för personer, för jag är så rädd att förlora dem. Det var efter tsunamin som jag började bli extra känslig. Jag läste en massa om personer som förlorat sin partner och barn i flodvågen, att de stod ensamma kvar. Så många hemska historier jag gråtit mig totalt förstörd över. Alla ska vi dö någon gång, så är det ju. Men känslan av att förlora en del av sig själv. Hur går man någonsin vidare efter det? Det räcker att någon idiot sätter sig ratfull i bilen så kan ett liv vara över.

Känslan av att vara kär är underbar, men känslan av rädslan att kunna förlora henne när som helst, är hemsk!

Varför ska jag alltid få såna här jobbiga tankar på natten för? När alla sover.. Så det finns ingen som kan lugna mig just nu. 

 

Bitit av mina naglar har jag gjort också.. Jag som inte bitit på naglarna sen 16:e december. Ååh. Jävla stress och skit. 

Det är för mycket i min hjärna, jag blir helt tokig. Får panik över att jag vill vara i Göteborg en massa, samtidigt får jag panik över att jag försummar mina vänner här i Västerås. Samt att jag har vänner i andra städer som jag vill träffa. Tiden räcker verkligen inte till! Jag har så fullspäckat schema hela tiden att jag knappt hinner med mig själv. Om jag känner mig själv, och det gör jag ju, så vet jag exakt hur detta kommer sluta.. 

Alltså mina helger är planerade fram till tredje veckan i juni ungefär.. Det är helt galet. Jag måste försöka sätta stopp på något sätt. Innan det går utför. Det får inte göra det! Icke! 

 

Nu borde jag verkligen sova också. För imorgon är det tvätta, packa, städa, åka tåg som gäller.. 

Pust.. Jag orkar inte.