honochhennes

Jag har insett att jag nog aldrig tidigare känt riktig lycka, inte sån där genuin, ihållande, stark, underbar lycka. 

Sån lycka som gör att även om du är en elefant i en porslinsaffär så är det något som gör att du trippar igenom den utan att ha ner en enda grej.

Förut har jag stampat runt där inne och när något fallit i backen så har jag snabbt vänt mig om och i farten haft ner ännu fler saker med min stora klumpiga snabel. 

Allt känns så himla enkelt just nu, så självklart. Som att jag hela tiden väntat på något, och nu är det här. 

Jag tänker aldrig släppa den här känslan. Den är för underbar för att kastas bort.

Allt klaffar så himla bra. Känner mig som ihopgjuten med henne. Som att våra kroppar, vårt sinne och våra hjärtan smält samman. 

Jag har känt förut som att jag hittat rätt, men då har jag aldrig känt som nu. Nu är det något mycket starkare, som en kraft jag inte kan förklara. En märklig, men underbar känsla, som verkligen får det att kännas som att man svävar på moln. Förut har jag inte ens varit i närheten av de där molnen. 

 

Jag är lycklig, och denna känsla och personen som ger mig dem, kommer jag behålla. Så länge jag får.