honochhennes

Förra torsdagen var det så himla mycket förväntan, längtan och glädje i mitt bröst. 

Satt hemma hos Twiggie och verkligen skrattade mig själv helt utmattad. Då var jag glad, nöjd med livet.

Nu sitter jag här, en vecka senare, väldigt fylld av kärlek och lycka, men samtidigt en enorm tomhetskänsla. 

För imorgon vid denna tid så är jag hemma igen. Tillbaka i rutiner, jobb, min lägenhet, i ett inte lika omfamnande Västerås. 

Den här senaste veckan har varit fantastisk. Jag trodde aldrig att jag skulle finna den största kärleken i världen i en liten fin skåne-brud, bosatt i Göteborg. Men det har jag gjort. Jag har fallit som en hög tall, PANG så har jag fallit til marken. Känslan i magen när jag föll var otroligt. Allt i kroppen vände sig i skräckblandad förtjusning. 
Men det är som att jag varit där uppe och hela tiden känt lite svindel inför livet. Stått där utan att våga vidröra mark. Men så fann jag Henne, och det fanns inget annat alternativ än att bara bli total golvad. 
Att vara kär på riktigt, det är en fantastisk känsla. Att inte ha en massa bagage som förstör, utan det är bara hon och jag. Vi. Inget kommer kunna slita oss isär. Inte ens avståndet. För hur långt det än är mellan oss så har mitt hjärta smält samman med hennes. 

Jag känner pulsen i kroppen, en känsla av att vara mer levande än vad jag någonsin varit förut.

Jag vet att detta är början på den största kärlekshistoria jag varit med om.