honochhennes

Jag vet att det florerar runt en massa strunt. Skitsnack och allmänt prat om att jag aldrig någonsin kommer ge av mig själv. Att jag skulle vara den där eviga egoisten och hjärtekrossaren. 

Jag har varit dum, det har jag varit. Gett rosor med stjälkar fyllda av vassa taggar. De som fått dem har krampaktigt kramat stjälken tills blodet sakta runnit ner på golvet. Men oberörda stått där och kikat på mig. 

Ibland har jag skuttat fram med ett saltkar och hällt det över de där stackarna. Men för varje krossat hjärta så har jag gett mig själv ett ärr innanför bröstbenet. Självdestruktiviteten har varit enorm. 

För jag har älskat, varje människa har jag älskat, kanske inte sådär djupt som jag borde. Men ändå älskat. Och att skada människor man älskar, det skadar en själv. Har trasat sönder min själ något enormt. Inte tyckt att jag varit värd något. Jag har även tagit när människor varit svin mot mig. 

Jag har hoppat genom livet som en duracell kanin. Aldrig riktigt stannat upp. Inte njutit av här och nu. 

 

Jag har blundat för länge. 

Nu sitter jag här och pillar omsorgsfullt bort taggarna från rosen. Ibland sticker jag mig, men det är bara mitt blod. Ingen annans. De sägs att det är bra att tappa lite blod då och då. Det renar och nytt blod produceras. 

Den här rosen kan jag stolt ge bort till den där personen som jag tycker om så otroligt mycket. Jag kan få henne att känna sig speciell och omtyckt. 

Om hon någon gång ramlar och slår sig så kommer jag snabbt vara där med en hjälpande hand. Få upp henne på fötter igen. Kyssa bort hennes salta tårar och säga att allt ordnar sig. 

För jag vet att orden är sanna nu, det ordnar sig. Det gör verkligen det. 

För med henne i mina tankar kan jag vara den bästa versionen av mig själv. Inte för att bara hon förtjänar det, utan för att JAG förtjänar det. Förtjänar lyckan som vi kan ge varandra.