honochhennes

Jag vill tro på ödet. Att allt händer av en orsak. Så är det nog precis just nu. 

Det senaste året har varit kaos, rent känslomässigt. Det har varit som den värsta berg- och dalbanan jag någonsin åkt. Inte har jag bara åkt den en gång heller, nej nej, jag har tagit mig en hel drös med turer. Fram och tillbaka. Upp och ned. Till jag tillsist bara kräkts ur mig allt. Har fallit till marken i ren orkeslöshet. Alla energitjuvar har slitit och dragit tills det inte funnits mycket kvar. Fast det har varit mitt fel också. För det går att göra sig av med tjuvar. De går att låsa in dem långt långt bort och kasta bort nyckeln. Men något har gjort att jag inte lyckats med det. 

Men just nu känner jag mig fri. Jag känner att batterierna håller på att laddas upp. Jag har inte en massa bovar i mitt liv. De som är i mitt liv är människor som jag har valt ska vara där, det är personer som ger mig kraft och styrka.

 

De där människorna som kommit och gått i mitt liv, de som vilselett mig och gjort mig alldeles snurrig. De har ändå lärt mig en massa viktiga saker. 

För det första, att alltid sätta mig själv först! Vilket jag många gånger gjort, men av helt fel anledningar och på helt fel sätt. Egoism är inte samma sak som att bry sig om sig själv. Att vara en god människa och att ta hand om sig själv och sätta sina behov i första rummet, utan att såra någon. Det är vad jag lärt mig. 

Efter den hårda smällen i mitten på december, då insåg jag hur jag inte vill vara. Och hur jag inte vill framstå. 

Efter alla slag jag fått (mentala) så vet jag hur man undviker dem. Jag kan ducka, hoppa åt sidan, men jag kan också bara backa. Vända ryggen emot och gå min väg. 

Utan alla de där människorna som fått alldeles för många av mina tårar, så hade jag aldrig lärt mig att vara stark. Jag hade aldrig lärt mig att älska mig själv på riktigt, utan egoism. 

Att älska sig själv, gör att man kan ge en himla massa tillbaka. Vilket jag nu vill göra. 

 

Det har klivit in en helt underbar människa i mitt liv. Väldigt oväntat och jag var motsträvig till det från början. Vad hade hon att erbjuda mig liksom? Jag kände inte ens att energin fanns till att lära känna någon. 
Men så stod hon bara där helt plötsligt. Jag skrattade nervöst och hade diskvatten över hela händerna och sa att jag inte kunde ge henne en kram, men hon gav mig en varm kram ändå. 

Hela den helgen var underbar. Hon slog ner som en jäkla blixt i mitt liv. Med en massa energi, lycka och skratt. 

Sen dess har jag varit fast! Jag tänker på henne konstant, saknar henne, drömmer om henne. Så fort jag hör hennes röst så blir jag alldeles varm i kroppen. 

Ibland bara vet man, när något är början på något riktigt bra. Då känns det, i hela kroppen. 

Det är som pirrande vårkänslor. Det finns inte någon eller något som kan ta bort vad jag känner just nu. Längtan och lycka. 

Och om 50 timmar får jag träffa världens mest underbara människa igen. Jag ska ta vara på varje liten sekund med henne. Jag ska lyssna varsamt när hon pratar, jag ska dra in hennes doft med djupa andetag, jag ska hålla hennes hand hårt, jag ska kyssa hennes läppar ömt. 

 

Så tack alla idioter för att ni visade er vara just idioter! 

So long suckers.