honochhennes

Jag flyter genom små strömmar av ord. Viktlös. Den sista sanningen ekar. Ropar på mig.

- Hallå?

Känner ett inre lugn.

Ingen panik när det sista tåget susar förbi perrongen. Står ensam kvar. Men vad gör det?

Känslan av varma händer runt min midja hänger sig kvar. Blundar och kan nästan höra dina viskande ord.

De sista orden du yttrade i mitt öra. De var tysta och lugna. Nästan obefintliga. Men i mitt huvud lät det som att de skreks ut från högvåningshus.

I din närhet var styrkan enorm. Som att musklerna pumades till max. På mina axlar kunde jag lyfta hela världen.

Din sorg och smärta bar jag i mitt hjärta. För att låta dig andas en stund.

Blickar som möttes och skapade blyga leenden i kalla höststormar. Dina smala fingrar slöt sig samman med mina.

Jag visste hela tiden att detta inte var något som skulle vara för alltid. Men känslan var evig. Den var för stark för att någonsin lämna mitt pumpande hjärta.

Vackra fotografiska minnen i mitt huvud.

Sista natten när vi låg tätt intill. Din hud började tappa sin värme. Du tittade på mig med trötta ögon. Ett litet leende letade sig fram på ljusrosa läppar.

- Glöm mig aldrig. Viskade du.

I den stunden visste jag, att livet är skört. Inget är för alltid. Men du kommer leva vidare inom mig.

Sakta slöt du dina hasselnötsbruna ögon. Greppet om min hand blev livlöst.

Ett sista andetag.