I want it all.
Jag törstar, men hur mycket vatten jag än dricker så vill jag bara ha mer.
Det är en osalig känsla som inte kan försvinna.
Känslan av att bära en hundrakilos ryggsäck upp för ett högt berg.
Bestämma om det är värt att ta det där andra steget eller inte.
Om benen bär.
Om hjärtat håller.
Osynkade, iskalla andetag i en annars varm omgivning.
Faller en, faller alla, är det inte så man säger?
När jag står och balanserar mellan vett och ovett så känns det inte så.
Då faller ensam först.
Vill du ramla runt i djupa avgrunder med mig?
Känna vinden, inte fångande, utan störtande.
Ett känslohav vi inte kan styra över.
Översvämmade lungor där syret inte får plats.
Vi vet hur det känns när man förlorar vettet.
Men sanningen kommer alltid vara vår tröst.
För jag vet att du vet att vi vet.
Ibland ger livet mig svindel.
Din hand över mina ögon.
Att känna i stället för att se.
Jag vet vem jag är när jag är med dig.
När smärta plötsligt förvandlas till något vackert.
Och orden får en annan mening.
Skräck byts ut mot förtjusning.
Du och jag blir ett.
Utan minsta motstånd faller jag in i varm famn.
Känner inte det jag bör, utan det jag vill och kan.
Hopplösheten som bara var frågor, får nu sina svar.
När lågan tänds och mörkret är borta.
Jag blir levande igen.
Och plötsligt kan jag andas obehindrat.
Kommentarer
Trackback
