honochhennes

Har en massa olika funderingar och tankar just nu. Tror det får bli några olika inlägg. Så jag inte bara blandar ihop allt och blir alldeles snurrig i huvudet.

 

För det första är jag ganska chockad över hur en person väckt ilska mot mig, vilket jag känner är alldeles fel och förskräckligt.

Jag har en annan vän som är en av mina bästa vänner. Vi har känt varandra i, ja det är banne mig nästan precis 10 år nu (!!!), vi umgicks väldigt intensivt under 3 år. Gick i samma klass, bodde tillsammans under ett år. Ja, umgicks nästan 24/7. När vi sedan slutade gymnasiet så blev det automatiskt att vi hamnade en bit ifrån varandra. Hon flyttade ner till Västra götaland och jag flyttade upp till Sundsvall. 50-60 mil är långt avstånd. Trots detta försöker vi ses 1-2 gånger om året. Det är inte alls mycket om man jämför med innan när vi kunde träffas varje dag. Men när man inte bor i samma stad eller ens nära varandra, då är det inte lätt att sammanflätas med varandra, så eftersom att man har varsitt liv, så rullar tiden liksom på. Saknaden finns självklart där. Och de gångerna man väl ses är verkligen guld värt! Vi hörs lite då och då över facebook eller sms. Jag håller mig uppdaterad om hennes liv och hon håller sig uppdaterad om mitt. Trots detta avstånd och att vi knappt kan ses, så har hon en stor plats i mitt hjärta och jag värdesätter hennes vänskap enormt mycket. För jag får massvis av energi från henne när vi väl kan träffas. Vad jag delvis vill komma fram till är att vi inte begär något av varandra. Vi finns där för varandra. Hon vet att om det är något så ställer jag ALLTID upp, och vice versa. Jag begär inte att hon ska åka till mig hux flux, jag kräver inte att hon smsar mig så fort hon har en ledig stund. Jag respekterar  att hon har sitt liv och jag har mitt liv. Vänner är otroligt viktigt. Men när man blir vuxen så handlar livet också om så mycket mer. Andra ansvar. Pengar. Tid. Ansvar för sin närhet.

Så, över till min andra vän, hon som har väckt ilska mot mig. Hon förstår inte riktigt att livet tyvärr går vidare. Jag vill inte att livet går vidare utan henne, såklart inte. Men jag önskar att hon hade förståelse för att det inte alltid är så enkelt. Jag har ett jobb som jag måste vara tillgänglig för.

Jag skulle egentligen åkt till den här vännen i helgen. Men på grund av att jag var tvungen att jobba, så fick jag säga ifrån. För jag skulle jobba 8-17 på lördagen, fanns ingen chans att jag skulle kunna ta mig till Göteborg efter kl 17 en lördag. Helt omöjligt. En vän från Stockholm däremot, bestämde sig för att komma till mig på kvällen på lördagen. Något som var helt möjligt, då det är 1 h mellan Västerås och Stockholm. Olyckligtvis blev ja sjuk och kunde inte jobba, men jag ville gärna att min vän från Stockholm skulle komma ändå.

Det är tråkigt när människor inte kan se hela bilden. Inte kan förstå att de faktiskt inte blir ignoerade eller bortknuffade. Det är bara otroligt svårt att pussla ihop saker och ting när det är tiotals mil emellan. Hur mycket man än planerar så kan saker och ting komma emellan.

Jag försöker alltid ta vara på människor som jag tycker om. Men jag kan inte vara överallt på samma gång. Jag kan inte strunta i ansvar och bara hoppa på ett tåg och åka vart jag känner för. Jag behöver ibland vara exakt precis här.

Jag vet inte om denna vän kommer att läsa detta, men jag hoppas att hon kan förstå, på något sätt. För jag är ingen elak människa som missunnar.

 

Jag behöver alla mina vänner.