honochhennes

Det är så sjukt att det ska vara så svårt att vänja sig vid vissa saker. När jag kom hem från jobbet ikväll så tänkte jag att tänk om hon bara är hemma som vanligt. Tänk om hon sitter på soffan och väntar på mig. Så jag får pussa på henne och säga hur mycket jag saknat henne. Men när jag öppnade dörren så möttes jag bara av mörker. Ensamheten slår emot mig varje gång jag kommer hem. Är det här ens ett hem längre? I ett hem ska det finnas kärlek och lycka, det finns det inte här. Det är bara jobbiga ångestkänslor hela tiden.

Jag försöker förtränga mina känslor genom att ha folk runt mig så ofta jag kan. Men det är omöjligt att lyckas umgås med folk 24/7. Så nu sitter jag här i min ensam och känner det där bekanta trycket över bröstet, känner tårarna som bränner i ögonen, får tvinga mig själv att inte bryta samman.

Jag har aldrig saknat en människa så här jävla mycket innan! Jag saknar allt med henne. Sättet hon ler och skrattar, hur vi aldrig tröttnade på att prata om allt mellan himel och jord, så fort vi inte sågs och vi hade chans att prata i telefon så gjorde vi det, smaken av hennes läppar, känslan när hon rörde vid mig.

Det gör så vidrigt ont i hela mig. Hur ska jag någonsin bli helt lycklig igen? Jag är så ledsen....