honochhennes

Usch vad svår ensamheten är.

Jag sitter här helt ensam i min lägenhet för första gången på väldigt länge. Jag har umgåts med vänner och familj en massa dagar i rad nu. Säkert över en vecka. Knappt varit själv en sekund. Jag har hjälpt Emma flytta, varit i Eskilstuna hos Leena och barnen, umgåts ännu mer med Emma, haft en heldag med Ellen, varit med min familj fredag-söndag, sen haft ännu mer Emma-tid. Jag har dränkt mina sorger i underbart sällskap. Men när jag väl stannar upp, sitter på soffan, ser hur alla hennes saker försvunnit från lägenheten. Då faller jag samman ännu en gång. Tårarna rinner och verkligheten kommer ikapp. Jag är ensam. Singel. Har inte kvar min sambo längre. Det är bara jag. Hon har sitt nya liv, ny kärlek, nytt hem. Medan jag rullar i de gamla hjulspåren, okapabel till att ta mig ur dem.

Jag är rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer härnäst. För hur ska livet någonsin kunna bli bättre än den framtden som vi hade fantiserat ihop? Jag ska leva något slags liv utan Sandra. Utan våra framtida barn. Utan hennes ring på mitt finger. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till. Det känns omöjligt.

När jag blundar så ser jag fortfarande hennes leende framför mig. Jag ser min vackra flickvän. Ser lägenheten vi skulle bo i. Ser lilla Charlies bruna lockiga hår fladdra i vinden. Jag ser verkligen oss. Hand i hand. Genom livet.

Men så fort jag slår upp ögonen så kastas jag tillbaka. Tillbaka till nuet. Där jag en gång hade hon jag ville dela allt med. Men som kommer dela det med någon helt annan.

Jag är fortfarande i chock. Imorgon är det 7 veckor sen hon gjorde slut. Men jag är fortfarande i chock. Hur lång tid tar det tills det går över egentligen? När slutar man tro att hon ska komma in genom dörren när hon slutat jobbet? När slutar man tro att hon ska sitta i bilen och vänta på mig utanför mitt jobb? När slutar man tro att det går att sträcka ut sin arm och så ska hon ligga där bredvid i sängen? När slutar man tro att detta bara är en mardröm som man snart ska vakna upp ur?

Jag vet verkligen inte om det var livet som svek mig eller om det var jag som svek livet. Hade jag kunnat ändrat min framtid? Hade jag kunnat behålla allt jag någonsin drömt om, i fall jag bara ändrade några små saker? Tänk om det vore så enkelt. Tänk om jag kunde resa i tiden. Om jag ignorerat det där smset jag fick för ett år sen. Så hade detta kanske aldrig hänt.

Jag säger att man aldrig ska ångra något. Att det som är gjort är gjort. Men hur kan jag ha sån jävla ångest över mina val då?

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag tog oss förgivet. Jag lät henne falla för någon annan. Jag lät henne försvinna bort från mig. Jag har ingen annan än mig själv att skylla. Jag trodde jag gjorde allt för att visa hur mycket jag älskade och var kär i henne. Men det var inte nog. Jag gjorde inte allt jag kunde.

Jag kommer få leva med denna ångest för resten av mitt liv. Jag kommer få leva med att jag aldrig kommer få vara med den personen jag verkligen vill.

Jag kommer se henne skapa en framtid med någon annan, se ett helt annat barn uppenbara sig. Jag kommer stå bredvid och se hennes liv byggas upp ovanpå spillrorna av vårt. Medan jag ligger där under och aldrig riktigt kommer ta mig upp igen.

För jag tror verkligen inte att jag någonsin kommer bli 100% lycklig igen. Jag var lycklig med henne, jag hade det livet jag ville, jag hade framtiden jag alltid drömt om. Jag hade allt.

Nu står jag här tomhänt och önskar att någon bara kunde stänga av mig. Att livet gick på en respirator som det fanns en on och off knapp på.

 

När ni ser mig le, så är det min mask. För på insidan gråter jag.

Jag är förkrossad. Och tror aldrig det kommer gå över.