Baby you have to be completely out of your mind.
Nu är det den 4 augusti. Vilket betyder att det är precis 5 månader sen jag satt där på soffan och fick höra de där orden jag aldrig trodde skulle komma ur hennes mun. Jag vill fortfarande skrika rakt ut så fort jag tänker på den kvällen. Det var den värsta kvällen i mitt liv. Hon jag såg allt med lämnade mig. Kvar blev ett skal. Jag var så redo för bröllop, barn, hus. Inte allt på en gång. Men allt eftersom. Det är sån enorm ångest varje jävla dag. Försöker döva den med allt jag bara kan. Jag har insett nu att det varit på bekostnad av mina vänner också. Igår kastades en mening rakt på mig. Som jag aldrig trodde att någon skulle kunna säga till mig. För jag har alltid varit rädd om mina vänner. "Du behandlar dina vänner som skit." Det slogs emot mig som en jävla kanonkula rakt i huvudet. Jag blev så chockad. Samtidigt så föll bitarna på plats. Jag har sett människor vända mig ryggen på sistone. Skyllt allt på dem. När jag egentligen borde ha tagit en närmre titt på mig själv. Sen det tog slut mellan mig och S så har min självkänsla körts i botten. Har känt mig så enormt värdelös. Att bli lämnad av sitt livs kärlek. Hur går det att ta det på ett bra sätt? Hur går det att inte krascha totalt? Själen ruttnar liksom. Jag älskar henne så enormt och kommer att göra det för resten av mitt liv. Idag har varit en otroligt ångestladdad dag. Dels för att jag fick höra det där igår. Och dels för att jag såg S idag. Vi tittade mot varandra men ingen av oss sa hej. Det var som att vi aldrig ens existerat. Så mycket kärlek som funnits. Varje gång jag tittat på henne och bara velat pussa sönder hennes ansikte. Varje gång jag hållt henne hårt i min famn. Varje gång jag sagt "jag älskar dig". Nu var det som bortblåst. Det var ju hon jag skulle säga "ja" till framför en massa människor. Det var ju hon. Som alltid skulle vara min. Jag kommer att dö utan hennes hand i min. Jag kommer aldrig mer få kyssa de där läpparna. Vi som var allt för varandra är nu ingenting. Det har aldrig någonsin gjort så ont att se en människa förut. Hela mitt inre vände sig ut och in. Jag höll på att kollapsa. Jag förstår inte hur det ska gå till, att gå vidare. Jag vet inte hur jag ska lyckas släppa taget om henne. Hon kunde göra mig så arg ibland. Men hon gjorde mig samtidigt till den lyckligaste på jorden. Den där kärleken. Jag tror inte att det är möjligt att känna så flera gånger i sitt liv. Jag kände det då. Hon var som en orkan som bara flög in i mitt liv och gjorde det största avtrycket någon någonsin gjort. Jag är så ledsen. Det finns inte en näsduk i världen som kan torka dess tårar. Fan vad jag saknar dig!! ♡
Kommentarer
Trackback
