honochhennes

Jag är typ livrädd. En ganska så ny känsla för mig. För jag brukar oftast inte vara det. Jag bara glider med i strömmen, och hoppas på det bästa. Då menar jag inte att strömmen är andra människor, och att jag inte har egna åsikter. Utan jag menar mer att jag brukar inte tänka så mycket på vad som kan hända. Det som händer, det händer. Men nu är jag ganska så försjunken i tankar. Känns som att jag inte riktigt vågar prata med någon om det heller. Jag vet inte om jag vill att allt ska bli för verkligt. Eller om jag vill leva i denna bubbla. Jag är så rädd för att förstöra något bra. Ska jag våga lita på min egen styrka och bara ge mig hän? Hur har jag kunnat göra det innan när jag inte har haft någon aning om något? När jag nu är så rädd för det, då jag har ett ganska tydligt facit i hand. Jag tror faktiskt inte att det finns något som skulle kunna gå snett. Det är nog det jag är rädd över. Möjligheten att det faktiskt skulle kunna vara en härlig raksträcka i 180 km/h. Bara cabba ner, höja armarna i skyn, låta vinden susa igenom håret och skrika av lycka. Vad är det som är så fel i det? Behöver jag imperfektion för att kontra mig själv? Eller så har jag för en gångs skull insett det här med att ta det lugnt. Fast det är som att jag tar det till överdrift. Kör på trögaste växeln i uppförsbacke, för jag är så rädd för att tillslut nå toppen och kunna slappna av och bara glida ner för backkrönet.

Finns det saker som kan vara för bra?

Eller är det bara jag som är för dålig?

 

Detta blev ett enda stort inlägg av frågetecken. Men det är lite så det är just nu.