Närkontakt.
Andra gradens brännskador. Ett blottat inre. Ta era händer och öppna upp mitt bröst. Gräv er blodiga. Låt inget finnas kvar där inne. Plocka ut bit för bit och rada upp varje vital del av mig. Jag existerar inte utan er. Samtidigt som jag vill kräkas av ångesten ni spolar över mig med högtryckstvätt. Skammen rinner inte av. Jag lämnas med polerat yttre och ett laddat bröst av sanningens ord. Utifrån bevittnar jag mina kväljningar. Tuggar fradga och tappar fotfästet. Ni puttar på mig. Jag landar med ansiktet nedåt. Vill inte se. Inte höra. Ni gör det av godhet. Ibland måste man slås ner hårt för att bygga sig en starkare stege att klättra upp för. Syret har lämnat mitt bröst. Kvar finns jag. En människa. Som ni. Men med ett nedbrutet hopp. Jag vågar inte. Vågar ni räcka mig en hjälpande hand?
Kommentarer
Trackback
