honochhennes

Det är väl självklart att allt går åt helvete när det inte är rätt. Hur kan något som är fel, bli rätt? Det går inte ihop. Rätt och fel kan aldrig bli kära i varandra och leva resten av sitt liv tillsammans. Det bara är så.

Jag hann bli hela 27 år innan jag insåg detta. Det är många år av ignorans och ovetande. Jag har bara velat köra mitt race, utan tanken på vad som händer sen. Jag har inte medvetet velat att saker ska gå åt helvete. Men samtidigt har jag inte gjort något för att det inte ska bli så heller. Snarare helt tvärt emot. Jag har levt efter två otroligt starka känslor, kärlek och olycklig kärlek (sorg). Jag har definivt fått min dos av båda två. På något vis har de balanserat upp varandra ganska bra och fått mig att ta mig fram i livet, men på ett väldigt ohälsosamt vis. Jag har dock alltid försäkrat mig om att "det enda" jag mist när botten varit nådd, varit en person. Personen jag känt kärlek och sorg över. Vilket såklart inte är så bara. Men det har gjort att jag ändå ganska enkelt kunnat ramla in i nästa katastrof, inte allt för lång tid efter. Och utan någon som helst eftertanke. Hade jag gett upp boende (vilket ändå är en väldigt stor sak att ge upp) så kanske jag hade fått en större käftsmäll än vad jag fått. Och kanske fattat alltihop. Förstått vad jag hållt på med. Men vem vill springa rakt in i skogen och riskera att snubbla över rötter och stenar, när man kan välja att rusa obehindrat på en redan upptrampad stig? Inte jag i alla fall.

Men vissa människor lämnar efter sig djupare spår än andra. Vilket jag fått erfara det senaste halvåret. Jag har sörjt det livet jag ville leva, jag har varit ledsnare över det som aldrig blev, än sakerna vi faktiskt upplevde. Jag var så klar över hur jag ville leva mitt liv i framtiden, så att jag inte såg att jag försökte leva det med helt fel person.

När det kommit till det skedet när en flytt varit aktuell, så har jag aldrig varit den som velat flytta. Jag har låtit dem komma till mig. Undermedvetet kanske för att jag känt att det kommer gå åt helvete. Vilket det alltid gjort också.

 

Men vet ni, att så som jag känner nu. Det är så det ska kännas. Det är så det ska vara. Jag vill ge upp min trygghet för en annan människa. Något jag aldrig gjort innan. Jag flyttar in hos henne, i hennes lägenhet, som hon äger till 100%. Jag gör mig av med många av mina möbler. Jag flyttar till en stad jag inte känner till. Skulle något gå snett så är det jag som kommer stå där utan något, och bli tvungen att börja om helt från början. Jag hör egentligen inte hemma i någon stad, så jag skulle stå där helt förlamad och inte alls veta vart jag skulle ta vägen, vart är hem?

Men tanken på att något skulle kunna gå snett är så otroligt avlägsen. För det jag känner nu är ett sånt otroligt lugn. Jag har på den här korta tiden blivit så otroligt trygg i vårt förhållande. Både jag och hon får vara de vi är. Det finns ingen skuld som läggs på någons axlar. Jag kan umgås med vänner i flera timmar utan att känna någon skyldighet att rapportera om vad jag gör. Vi ser båda till så att vi mår så bra som möjligt. Både med varandra och var för sig.

Jag har gått igenom så otroligt många förhållanden som inte alls varit rätt för mig. Som bestått av drama, otrohet, psykisk misshandel och väldigt dåligt mående. Det har krävts spänning utifrån för att förhållandet ska ha känts värt att vara i. Vilket är helt sinnesjukt när jag tänker på det nu. I efterhand så blir jag helt lamslagen över hur sjukt jag levt egentligen. Hur två människor kan skada varandra så himla mycket. Kärlek kan skada, när den inte används på rätt sätt.

Jag är vuxen nu. Fast jag egentligen klassats som vuxen i snart 10 år, så känner jag mig inte vuxen i sinnet förrän nu. Det krävs erfarenheter för att bli vuxen. Något många saknar när de är 18 år. Jag behövde leva bedrövligt för att se vilket liv jag faktiskt vill leva.

Mitt liv med Sara kommer vara fritt från allt som kallas "flatdrama", kommer det att vara tråkigt för det? Absolut inte!

 

Jag är inte rädd längre.