honochhennes

Livet har varit lite stillastående på något sätt. Även fast det hänt mycket så har jag stått i pausläge.

Vilket delvis varit skönt. Tagit mig tid för eftertanke. Jag har känt mig deprimerad, men egentligen har jag nog mest varit försjunken i det dunkla. Något som behövs då och då. Sjunka ner, andas, inse att livet kan vara tufft och svårt. Men samtidigt se ljusglimtarna i horisonten. Jag vet att det behövs balans i livet. Man kan inte bara se glatt på allt och vara ständigt i lycka. Det behövs svarta orosmoln också. Jag tog dem bara lite för hårt. Såg dem som att de

skulle ta över min annars klarblåa himmel. Men när jag tittade lite noggrannare så såg jag att även bakom dem så sken solen.

Ibland går man vilse, men den inre kompassen leder en alltid i rätt riktning tillslut.

Jag har hållt vissa människor lite på avstånd en tid nu. Det har varit nyttigt och bra. För ibland behöver man sina egna tankar, utan någon annan som funderar vad man tänker på.

Men jag är redo att släppa in igen. Redo att möta världen på nytt. Säga hej till mina vänner igen.

Det började ju bra, med en väldigt fin kväll igår. Snack, vin och spel med underbara vänner.

 

Gammal bild, fina vänner.