Let me go. I don't wanna be your hero.
Jag tänkte skriva något smart och vettigt. Men så när jag väl skulle till att börja skriva så känns det inte som att jag har något alls att säga. Jag är fundersam idag. Över vad nästa steg är. Jag vill inte vara del i något slags spel. Samtidigt vill jag inte överskrida en bra nivå. Det är svårt det där. Det är en tunn linje. Att ge, men inte låta någon sluka hela handen. Det kommer jag bara ta skada av i slutänden. Ibland undrar jag vad det kommer för gott ur att vara sån extrem känslomänniska. Att nästan kunna ta på varje förändring som sker i hjärta och hjärna. För stänga av, det går aldrig. Men jag känner nog hellre för mycket, än ingenting alls. Jag kanske är sårbar. Absolut. Men för varje gång mitt hjärta krossats så har det vuxit sig starkare. Det är inte instängt och svagt. Det är nästan utanpå kroppen. Jag ger det inte till vem som helst. Men den som får det, den kommer definitivt se det. Att våga är att vinna.
Kommentarer
Trackback
