Penetrera mitt bröst och våga inte annat än att mena varje ord du säger.
Jag kysste stillsamt hennes bleka panna. Hennes hand vilade trött i min. Jag svalde långsamt och kände hur det brann genom halsen. Kulorna som nyligen penetrerat mitt bröst skavde mot ryggraden. Mina knogar badade i blod efter vildsam slakt mot hårt betonggolv. Hon log inte längre. Men var ändå lika vacker som första gången jag lät mina ögon vila på henne. Hennes andetag blev kortare. Jag visste att allt som är bra, har också ett slut. Saknaden invarderade varje cell i min kropp. Jag kastades, med ansiktet först, rakt in i en mur. Konstigt nog krossades jag inte. För jag hade varit där förut. På samma hårda golv. Med en livlös kropp framför mig. Ovetandes om jag skulle känna någon skuld eller inte. Mina ögon var rödsprängda, men tårarna hade för längesen torkats bort. Jag stirrade med tom blick upp igenom taket, som nyligen sprängts bort. Där såg jag stjärnorna. Vågade inte titta på riktigt, med rädslan om att förblindas.Hon gav ifrån sig en djup suck, så omärkbar att en fallande nål i jämförelse låtit som en hjord med skenande hästar. Jag kände hur mina vener frös till is. När jag vände mitt huvud för att titta på henne en sista gång så hörde jag det välbekanta långa tjutet. Ljudet av liv som slocknar. När all värme plötsligt tar slut.
Kommentarer
Trackback
