Samma rubik två gånger.
Det finns en mening som jag aldrig tröttnar på. Skulle kunna använda den som rubrik i alla mina blogginlägg. "It's okey not to be okey". Den stämmer så många gånger. Även just ikväll. Den 31 maj träffade jag en person som jag väldigt snabbt tog till mig. När jag såg hennes ögon för första gången. Hennes läppar. Hennes händer. Jag ville vara där hon var. Kanske var det bara en helg-romans. Men för en liten stund så väckte hon ett hopp i mig. Samtidigt som rädslan sa åt mig att bygga murar. Jag lovade mig själv för längesen att aldrig ge mer än vad jag får tillbaka. Att inte ändra på mig själv eller mitt sett att se på livet. Samtidigt så har jag nog velat förändras för henne. För jag såg nog redan från början att det var mycket som skilde våra vägar åt. Hon är fin att titta på, rolig, smart. Men ibland är vissa vägar faktiskt inte menade att korsas. Det var av en ren slump att vi ens träffades. Vi kanske inte skulle gjort det egentligen. Det råkade bara vara så att det inte fanns några glas på förfesten. Så jag var tvungen att dricka mitt vin ur en skål. Vilket gav mig en inledning till att börja prata med henne. Jag sträckte fram skålen och utbrast; skål! Tänk vad slumpen och tillfälligheter kan leda till. Idag. Ungefär 2 månader senare. Så är vi överens om att det faktiskt bara var en tillfällighet. För man ska inte behöva kämpa så mycket för något, som borde vara det enklaste i världen. Alla missförstånd. I slutänden inser man varför de ens har uppstått. Jag tror att man ibland kan inbilla sig själv att man behöver vissa människor i sitt liv. Som kanske egentligen är ett lika stort bihang som blindtarmen. Jag är glad över att jag fick se vad jag inte letar efter i alla fall.
Kommentarer
Trackback
