Stay high all the time. To keep you off my mind.
Idag har jag varit arg, ledsen, besviken, stressad, ja en rad negativa känslor har jag upplevt. I vad kan det vara, 6-7 veckor, så har jag haft fullt upp west pride, jobbat röven av mig, bråvalla, födelsedagshelg, Göteborg. Har verkligen hållt mig upptagen. Men när tåget tillsist stannar vid perrongen och det är dags att kliva av. Då är det inte roligt längre. Innan så kunde jag sitta där med mina hörlurar, lyssna på musik och bara se landskapet susa förbi. Nu är jag ute i verkligheten. Jag ser solen, men känner en isande kyla bita tag i mig. Det är så mycket oavklarade känslor. Är det kärlek, hat, sorg? Jag vet inte längre. Det enda jag kan säga klart och tydligt är att jag känner en enorm smärta som fyller mig. Jag är livrädd för framtiden. Vad aka hända med allt? De senaste månaderna är som en enda dimma. Skratt blandade med smärtfull gråt. Njutning bland för många smutsiga lakan. Alkoholförtäring. Trötta steg i en kolsvart natt. Letandes utan att finna någon substans. Jag är så utmattad. Känslomässigt trött. Framför allt är jag så jävla arg! Hur i helvete kunde hon bara vända sig om och gå? Jag kommer aldrig förlåta henne för att hon försvann. Mitt i allt försvann jag också. Inte för att jag ville, utan för att hon tog med sig så mycket av vem jag är. Det som lämnades kvar är något slags skal. Jag försöker hitta saker att fylla mitt tomrum med. Men vad kan någonsin fylla upp tomrummet av en sambo, fästmö och ett framtida barn? Det finns liksom inget. Inatt gråter jag mig till sömns. För nu gör det ont. Ibland är det bara så.
Kommentarer
Trackback
