honochhennes

Mina djur, mitt allt. Aldrig någonsin har jag älskat någon ickemänsklig varelse mer än dessa två underbara individer. De senaste tre månaderna så har jag gjort mitt absolut yttersta för att de alltid ska må bra. Jag har själv legat nere på botten och inte vetat hur jag ska kunna ta mig upp. Men jag har hela tiden gett allt för dem. De förtjänar ett kärleksfullt hem där de får allt de behöver. Jag tror att jag, med lite hjälp skulle kunna vara det absolut bästa hemmet för dem. Men jag står framför ett dilemma, där risken är stor att jag kommer att förlora dem. Jag har ingen som helst rätt till dem egentligen, för på papper så är det inte mina djur. Men de är jag som gett dem ett hem.

Jag förlorade min sambo och fästmö. Ska jag nu behöva förlora det enda jag har kvar? Ni som tycker om att kommentera bloggen med "karma", dra åt helvete! För ingen ska behöva förlora såhär mycket. Sorgen jag känt och känner är inget jag skulle önska någon annan människa.

Varje dag så ger de mig en sån enorm glädje. Jag skrattar åt deras tokigheter, de kryper tätt intill när jag är ledsen, vi delar täcke alla tre på natten, Zoe buffar mig i ansiktet tills jag vaknar på morgonen.

Jag har någon att komma hem till, men de har också någon som kommer hem till dem. Det är inte en envägsgrej. Jag har inte dem av ägande. Jag har dem för att jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig.

Om jag förlorar dem så förlorar jag en bit av min själ. De kommer lämna varsitt tassavtryck i mitt hjärta.