honochhennes

Ibland klagar folk alldeles för mycket på orättvisor. För det finns ett flertal gånger som det är folk själva som skapar de där situationerna som de klagar på. Klaga inte så jävla mycket, utan gör något åt saken i stället. Det går nästan i alla fall att göra något, åtminstone för att förbättra. Kanske inte ändra helt, men att gå åt rätt håll i alla fall.

Jag blir så ledsen och arg över de som bara ger upp. Som inte ens vågar testa. Vad finns det att förlora? Så länge du är sann mot dig själv, så kan du inte förlora den du är.

Men jag kan sitta här och kasta hur mycket pepptalk som helst i ansiktet på folk. Vill de inte lyssna, och har de bestämt sig för något, ja då går det inte. Inställning är a och o hos människor. Jag tycker att allt blir vad man gör det till. Jag om någon har levt ett jävla skit liv till och från. Jag vet hur det känns att verkligen ligga som ett ruttnande lik på botten och önska att det var just vad jag var, ett lik. Jag vet hur det känns att få ett mental käftsmäll med ett betongblock. Jag vet hur det känns när man gråtit så mycket att tårarna har tagit slut.

En gång var jag någon som drog till mig orättvisor, utan att vilja göra något åt saken. Som låg och kved som ett nyfött spädbarn över att jag var så hjälplös och liten.

Jag har i princip tappat 5 år av mitt liv. 5 år som har gått totalt till spillo. Jag knaprade tabletter (inte droger/knark), drack alkohol, tog till annat självskadebeteende, förstörde relationer runt mig, för jag klarade inte av att ha människor i min närhet som visade mig omtanke. I 5 hela år tryckte jag på pausknappen. För 4 år sen så bestämde jag mig för att våga öppna ögonen igen. För att inte bara vara vid liv, utan för att verkligen leva. Att jag bestämde mig för att verkligen leva var det läskigaste, och mest underbara jag någonsin gjort i mitt liv. Det fick vissa känslor att helt försvinna, medan de fick andra känslor att förstärkas, både på gott och ont. Jag kunde andas igen, inte små korta andetag, utan verkligen få känna hur syret fyllde mina lungor. Jag vågade titta för att verkligen se.

Jag vet, vad smärta är. Jag vet vad orättvisa är. Jag är också väldigt klar med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker är värt att kämpa för och inte. Jag har kämpat mig uppåt för att ha det liv jag har idag. Att ha mat på bordet varje dag, att ha ett bra arbete att gå till, att bo i en väldigt fin lägenhet, att ha fina djur och underbara nära och kära. Jag har fan kämpat. Och i det stora hela så har det varit värt det. Det har funnits de där "ruttnande lik"- dagarna, tro mig de har varit ganska många till och med. Men vill man verkligen ha något. Så får man det att hända. Man sitter intre bara på sin röv och väntar på att bli serverad allt på silverfat. Inget i livet kommer bara serverat. Vill man ha saker lätt. Ja, jag hatar att säga det, men då är inte människa något att vara.

Det kommer att gråtas, det kommer att skrikas, men när allt kommer omkring, så var det värt det. Det var värt varje plågsam vaken natt. För inget kommer gratis. Du får betala ditt pris. Men återbäringen, jag kan tala om att den är värt 10 gånger insatsen.

 

Livet är ett lotteri. Du vinner lite. Du förlorar lite.