honochhennes

Jag älskar dig. Du vann mitt hjärta för längesen. För fyra år sen för att vara exakt. Mina drömmar om nätterna var fyllda av katter och det där gula huset där mitt sinne fann ro. Inte fysiskt, men mentalt fanns det en tröst bland gungan i trädet, knarande trappsteg och äkta skratt. Jag har varit din sen dess. Inte i den meningen att jag varit din flickvän. Jag har varit din bara. Sett hur du utvecklats som människa. Sett dig gråta. Sett dig skratta. Sett dig älska ditt livs kärlek. Jag har följt dina steg. Inte alltid nära. Men inte alltid långt bort heller. Vi har pratat i metaforer och haft ett språk bara vi förstår. När ingen annan funnits så vet jag att du alltid varit min stöttepelare. Speciella stunder vi delat. Du kanske inte minns dem alla. Men jag minns dem som att de vore igår. Jag kan både skratta och brista ut i gråt över karusellen vi befunnit oss i. Ibland har jag bett om att få snurra snabbare och vissa gånger har jag panikartat skrikit att jag vill kliva av. Du har gång på gång fått mig att tro på livet igen.

 

Jag älskar dig. Men kanske tar resan för oss slut här.

Det gör ont att göra slut med vänner också.