honochhennes

Känslan att vakna upp med ont i magen.

Jag har sovit så sjukt dåligt i natt. Ri har varit orolig och varit uppe massa gånger och skällt och morrat. Zoe började supertidigt med att trampa på mitt ansikte. Efter mycket om och men så lyckades jag tillslut somna om en stund. Drömde en fin dröm. Vaknade och sträckte ut armen för att hålla om min flickvän. Vaknade till ordentligt och fick en klump i magen och insåg hela sanningen. Det finns ingen flickvän mer. Hon jag älskar sov inte i vår säng i natt. Utan någon helt annan stans.

Det gör så ont i mig, alltihop. Att behöva vara utan den jag är kär i. Det är ju vansinne!! Hela universum känns helt i obalans just nu. Som att inget är rätt och riktigt. Allt är bara fel, fel, fel!
Jag blir förvirrad och rädd, hur kan det vara såhär orättvist? Hur kan det vara så att jag gett mitt hjärta till en människa till 100% för en gångs skull. Men inte ens det räcker. Det räcker inte för att hon ska finna styrka och mod igen. Om inte ens kärlek kan laga saker och ting, då tappar jag hoppet på allt. Då känns det som att världen lika gärna kan brinna upp idag.

 

MEN, jag ska inte tappa hoppet. Det är verkligen det sista jag har. Hoppet är det som värmer min säng på natten, det som får mig att orka slå upp ögonen på morgonen, det som pushar mig till att inte stanna totalt.

Jag är realistisk samtidigt som jag är en jäkla optimist. För jag vet att de som är menade för varandra tillslut finner vägen tillbaka. Oavsett hur lång den är.