honochhennes

Det känns verkligen helt sinnessjukt att jag sitter här och letar efter ny lägenhet. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle hända. Jag trodde att kärleken som fanns mellan mig och Sandra, var sån där underbar kärlek som aldrig någonsin kunde försvinna. Men jag måste lära mig att inget varar för evigt. Det finns ingen evighet i någonting. I mina andra förhållanden har jag alltid varit rädd, inte kunnat ge 100% till någon, för jag har alltid trott att det ändå skiter sig tillslut. Men i detta förhållande så fick jag så mycket bekräftelse om att vi skulle vara för evigt, så jag trodde på evigheten. Jag borde inte ha gjort det. Men jag ville så gärna att denna kärlek skulle vara. För jag älskade att vara i vårt förhållande. Jag älskade alla saker vi delade. Alla äventyr, värderingar, alltihop.

Men allt har sitt slut. Och vi har nått det nu.

Jag kommer behöva börja om på noll. Trots att jag är så otroligt svag och nedbruten just nu så måste jag försöka hitta en ny lägenhet, jag måste med alla krafter jag har försöka bearbeta detta och försöka komma över min kärlek för Sandra. Någon gång i en avlägsen framtid måste jag också lyckas släppa in någon ny. Jag måste våga lita på en annan människa. Just nu känns det som att det aldrig någonsin kommer att gå. Men jag hoppas på det. Jag vill inte leva ett liv i ensamhet. Så jag hoppas att hon finns där ute någonstans, personen som kommer lyckas vinna mitt hjärta och bli ett med mig. Kärlek finns, det tror jag i alla fall på.