honochhennes

Nejdå, inget vansinne från min sida, eller? Ibland känner jag mig lite sjuk i huvudet dock.

Känner mig glad, ledsen, arg, hoppfull, besviken, fri, fångad, uppåt, bestört. Alla känslor på en och samma gång i intervaller. Det är som vågor som sveper genom min kropp. Önskar att jag hade en sor fjärilshov så jag kunde fånga någon känsla. Men jag blir så rädd för att fånga fel känsla. Jag mår hellre såhär, absolut förvirrad. Än att bara må dåligt.

Jag känner en tilltro till att hjärtan som hör samman finner vägen tillbaka. Men det kommer inte fungera om jag är den enda som tror så. Så borde jag tvinga mig själv att ge upp? Jag vet inte det..

Borde jag kanske säga till mig själv "Frida, du är singel nu, ge dig ut i världen och upptäck allt!"

Ja, jag kanske borde. Men all moral och sans säger, nej skriker, NEJ!

För jag är inte den som bara ger upp och ger mig av. Jag är hon som kämpar! Jag fajtas till sista blodsdroppen. Skulle jag tillslut förlora helt. Då vet jag i alla fall att jag gav allt. Och om allt inte räcker. Då är det i alla fall inte mig det är fel på. För jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag kommer göra en människa otroligt glad en dag.

 

.. Och jag vet vem jag hoppas på att göra lycklig.