honochhennes

Jag blir så enormt jävla ledsen för våra djurs skull. Vi skaffade dem för att ge dem ett tryggt och varaktigt hem. När vi fick reda på att Ri redan bott i tre hem innan så sa vi att vi aldrig skulle utsätta honom för något sånt igen. Men det är just det vi gör nu. Djuren kommer att kastas mellan mitt och Sandras hem. Ri kommer aldrig någonsin kunna bli en trygg hund. Det gör mig så jävla ledsen! För detta är så själviskt. Saken är den att en av oss kan inte ha djuren på heltid heller. Vi kommer behöva hjälp med hundvakt mycket oftare nu också. Det gör verkligen ont i mig varje gång Ri sitter i ett hörn och skakar för att någon av oss höjer rösten. Att han sover otroligt dåligt om nätterna för han är så van vid att vi båda ligger i sängen. Han känner av att allt är fel. Jag vet inte om Zoe påverkas så mycket. Hon är ju en katt. Men jag vet att hon kommer påverkas om hon en gång i veckan ska behöva byta hem.

Detta är inte ett dugg rättvist mot dem, men det skulle aldrig i livet vara rätt att sälja Ri vidare heller.

Vi gjorde ett val båda två att ge dem det bästa liv möjigt. Men jag vill inte ha djuren själv. Det är ett för stort lass att bära! Jag orkar inte det. Samtidigt orkar inte Sandra heller det.

Jag känner mig totalt maktlös inför situationen. Jag bara gråter och gråter för jag hatar att vi gör detta mot våra djur.

Jag orkar inte ta hand om dem..... En katt är en sak. Men en hund kräver så mycket mer. Jag vill inte förlora dem. Men jag är inte det bästa hemmet för dem. Inte Sandra heller.

Det gör mig förkrossad!