honochhennes

Det är hemskt när man når sin botten. Då är man inget ankare längre, som bara ska ner dit för att hålla fast en båt och hjälpa den ifrån att driva bort. Nej då är man som ett stort stenblock som bara smäller hårt, rakt ner i botten.

Jag gjorde det idag. Det kändes som att mitt medvetande försvann för några minuter. Som att jag inte hade kontroll över vad jag gjorde. Plötsligt satt jag där med en stor bula i pannan och garderobsdörren var inslagen.

Jag fick en panikattack utan dess like.

Ibland blir jag livrädd över vart jag befinner mig just nu, men samtidigt är jag glad över att jag är så pass stark att jag vet att jag kan klara av panikattacker i längden. Just när de inträffar är det som att världen försvinner under mina fötter. Men när vett och sans återkommer så lär jag mig bara av situationen och tänker att det här får inte hända igen.

Jag behöver nå botten för att ta mig uppåt igen.