honochhennes

Tänk så ointresserad jag kan vara av andra människor. Inte på det mentala planet. Absolut inte. Men det ytliga. Just nu är det verkligen insidan som räknas. För jag kan inte ens se på andra människor utan att tycka deras utsida äcklar mig. Alltså missförstå mig inte, jag tycker att mina vänner och bekanta är jättefina. Men jag menar om någon försöker stöta på mig, jag blir typ arg när någon ens försöker. Typ försvinn från mig! Kan du inte se att jag är hjärtekrossad? Vad vill du mig?! Lite så. Jag tror att så länge som Sandra är den enda människan jag ens kan tillåta mig själv andas in i mina lungor så kommer jag inte vilja att någon ens ska röra vid mig. Jag har som ett kraftfält runt omkring mig som absolut ingen får komma nära. Om det inte gäller vänner och en kram. Men allt annat utöver det vill jag bara ska försvinna. Kommer de för nära kommer de få sig en jävla stöt och flyga flera hundra meter bort. Bye bye liksom.

 

Annars då?

Jo jag är mest väldigt trött. Hade ett energirus tidigare idag. Så jag fick lite vettigt gjort. Men sen så somnade jag igen. Vaknade och insåg att jag måste gå ut med Ri. Försöker verkligen att inte låta honom vänta mer än nödvändigt. Djuren kommer alltid vara prio ett. Om jag så skulle bli en total zombie så kommer de alltid få mat, vatten, kärlek och omtanke. Just nu är de det enda jag har. Så jag måste vårda dem ömt.

Jag har inte gråtit en enda tår idag. Kanske för att jag känner mig rätt så känslomässigt avtrubbad. Tänker på Sandra konstant, som vanligt, men jag tillåter mig inte beröras som jag brukar. Jag bara sitter och tänker, men det är som att det ändå inte går in i hjärtat. Det snurrar i hjärnan, men det är inte mer än så. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det är obehagligt att vara avtrubbad. Men jag är rätt säker på att det bara är tillfälligt. Snart ligger jag väl i fosterställning och skriker ut min smärta igen.

 

Helvetes liv.