honochhennes

Jag varnar känsliga personer att inte läsa längre, om de tycker att det är jobbigt att läsa vissa saker.

 

Livet har fan skitit sig helt totalt. Jag står på en grund som är så ostabil att jag när som helst bara kan falla ihop. Jag mår inte bra av att vara jag just nu. Ser mig i spegeln och bara hatar allt. Hatar mig själv, vem jag är, vem jag varit. Jag blir äcklad och vill spy galla över min spegelbild. Jag ser ingen lycka i mina ögon längre. Det är som att gnistan bara brunnit ut. Några fåtal tillfällen så kan jag spela teater, då leker jag att jag befinner mig i någon annans liv. Där allt är bra. Men sekunder senare så förstår jag att allt är lögn. Så kastas jag snabbt tillbaka till min egen verklighet. En verklighet som jag fullkomligt hatar.

Det finns en sån skarp linje att man nästan kan ta på den. Lycka och olycka. För några veckor sen vällde lycka över mig. Jag var så exalterad över insemineringen, livet med Sandra, alla våra vackra stunder, kärleken fyllde hela min kropp, tog över min själ.

Sen slog det om. Allt jag älskade slets ifrån mig. Det var en stor jävla bulldozer som körde rakt över mig. Den kom från ingenstans. Trafikljuset sa; grön gubbe. Och jag gick som vanligt, men så krossades jag bara fullkomligt.

Om någon hade sagt till mig för en månad sen att detta skulle hända så hade jag bara skrattat den rakt upp i ansiktet. Jag hade aldrig trott att mitt livs kärlek någonsin skulle lämna mig. Ödesbetämda människor är så sammankopplade att deras hjärtan adrig kan skiljas åt.
Mitt slets ur kroppen på mig. Vener bara bröts sönder. Smärtan i bröstet. I hjärtat. I själen. Helt jävla sönderslagen till småbitar.

Jag vill inte hata mitt liv. Men jag gör verkligen det. För min framtid är borta. Framtiden om barn, radhus, kärlek, bröllop, gamla händer som fortfarande håller hårt om den andre. Det är borta. Det var så nära att jag nästan kunde nudda vid det. Sen när jag bara var någon milimeter ifrån så bara PANG så flög allt åt helvete. Det var som ett stort varuhus av bara porlinssaker som alla samtidigt föll till marken och gav ifrån sig ett öronbedövande dån!

Nu står jag här mitt i röran. Hur mycket superlim jag än har så går det inte att limma ihop de trasiga porslinsfigurerna. De har tappat allt sitt värde. Jag sopar desperat ihop allt, försöker finna substans och proportion. Men det är försent. Allt är sönderslaget.

Och jag har fan ingen jävla aning om hur man ska lyckas ta sig runt utan att trampa på alla små skärvor och skära sig blodig.

Jag vet inte.

Jag bara vet att jag inte är jag längre. Jag är inte lycklig med livet eller med mig själv.

Jag hatar att behöva vara vid liv.