honochhennes

Där kom kvällsångesten då. Det var bra ett tag, fick vara "glad" i 2 timmar i alla fall. Gäller verkligen att ta vara på de små stunderna. Men sen plötsligt dyker något upp. Vet inte varför, men det var ordet singel. Tänkte på att jag är singel nu. Satan vad ont det gör!! Att gå från flickvän, sambo och färstmö. Till singel. Det är helt sinnessjuk. Vill bara spy rakt ut. Det svider i ögonen och jag tvingar mig själv att hålla tillbaka, för om jag väl låter tårarna rinna ner för mina kinder så blir det till en fors som inte går att få stopp på. Då ligger jag i fosterställning och bara panikartat gråter.

Jag trodde inte det gick att vara såhär nedbruten. Men när personen som man trodde att resten av livet skulle spenderas med försvinner, då går luften ur en. Det känns som att jag står på paus. Livet går vidare utan mig. Jag står orörlig och bara tittar på.
Jag var en glad människa förut. Nu är det bara smärta och sorg i hela min själ. Förutom vissa ljusglimtar, men de kommer sällan och för en kort stund. 

Jag är fortfarande i chock. Vet inte hur lång tid de ska ta innan chocken släpper. Känns som att jag lever i ett alternativt universum, där ingenting är verklighet. Jag ser bara en massa skuggor som vandrar omkring runt mig. De pekar på mig med smala fingrar. Stirrar. Jag känner mig utstirrad och bortglömd på samma gång. Och jag känner att detta inte är min verklighet. Kanske har jag hamnat i koma? Jag kanske blev påkörd av en bil för två veckor sen. Detta kanske är en dröm. Eller är det det? Jag vet inte längre. Kan knappt skilja på dröm eller verklighet. Med tanke på hur jävla orättvist och nedbrytande detta känns så borde det rimligtvis bara vara en mardröm. Eller hur?

Jag känner mig som ett skal. Som att allt inom mig ruttnar. Mitt hjärta skrumpnar ihop. Själen försöker desperat försvinna. Hjärnan har sagt upp sig. Det är kaos. Överallt. Inombords. Utanpå.

Jag tänker på allt fint. Hur jag vill ha det. Hur det finns precis framför min näsa. Men jag kan inte nå det. Det är som en glasskiva framför mig som jag gång på gång springer rakt in i. Och varje gång jag börjar hämta mig från senaste blodiga mötet så rusar jag in i den igen. Jag fattar liksom inte. Jag bara springer. Springer för mitt liv, mot mitt liv, men kanske har det tagit slut, och är endast en illusion. En illusion av en glödhet längtan.

Jag är förvirrad just nu. Att vara eller icke vara är lite frågan. Som jag aldrig kommer finna svaret på.

Jag vet dock att inom mig finns ett litet hopp. Det kommer inte slockna. För jag vet ändå vem Frida är. Oavsett om jag drömmer eller om det är verklighet så är jag jag.
Jag sa till Malin idag; Jag är en delfin som fångats och sen bara kastats tillbaka. Nu finns endast små mörtar till fångst.

Hur självgod jag än låter så är det sanningen. Jag vet att jag gjort en del misstag, jag har inte varit ett helgon i hela detta. Men människan som jag formats till. Människan jag är idag. I detta nu. Det är en godhjärtat, generös, vacker och underbar person. Att ha mig är en ära. Det är inget som man bara kastar bort.
En dag kanske ögon kan öppnas på ett annat sätt. Kanske kan misstag och krossade livsöden lagas. Så länge det finns liv, så finns det också hopp. Jag tror på att det alltid går att se allt ur en annan vinkel. Kanske inte just nu, kanske inte imorgon, kanske inte om 6 månader, men kanske en dag.

Den dagen kommer solen att skina igen, den dagen kommer mina lungor fyllas med syre igen, stenen som vilar på mina axlar kommer försvinna, livet kommer kunnas levas. Utan hopp finns inget. Därför hoppas jag. Så be mig aldrig sluta. För dagen jag slutar hoppas, är dagen jag tar mitt sista andetag.

Jag är vid liv, men jag lever inte.