honochhennes

Om 1 h så har jag klarat 24 h utan en enda tår. Tittade på Greys anatomy och även fast det var sorligt så kunde jag inte gråta. Jag tycker om när det inte går att bli ledsen, fast det är samtidigt jobbigt också.

Skulle jag träffa Sandra nu så skulle jag nog dock inte kunna hålla tillbaka. Satan vad jag saknar henne. Det är helt sjukt. Hennes närhet. Sättet hon tittar på mig med vackra ögon och leende mun. Så vill jag att någon ska titta på mig för resten av mitt liv. Hon är underbar. Trots allt så är hon verkligen allt för mig.

Jag kommer bära våra förlovningsringar i en kedja runt min hals så länge jag känner att det finns ett litet hopp.

Jag vill att hon ska må bra. Jag vill att hon ska finna sin styrka. Så som jag kämpar för att finna min igen. Jag vet att jag aldrig någonsin skulle svika henne igen om jag bara fick sätta tillbaka ringen på hennes finger. Det kanske inte sker inom en vecka, eller ens inom ett halvår, eller alls. Men jag hoppas. Och inom mig tror jag. För passionerad kärlek kastar man inte bort. Vi är två vilsna själar just nu. Men jag tror att våra vägar kommer mötas igen.

 

Jag älskar min fina Sandra.