75 dagar.
Jag andas i ditt tomrum. Stressat, ensamt och ledset. Saknar alla stunder med dig. Att det kan göra så ont i hela kroppen när man känner hjärtesorg. Jag vrids ut och in. Allt är så himla påtagligt. Jag försöker blunda fantisera ihop andra tankar. Så fort jag är på god väg så dyker ditt ansikte upp. Jag kan inte förstå att det enda godmorgon jag kan ge dig är via ett ynkligt sms. När allt jag någonsin velat är att vakna bredvid dig varje morgon och få titta dig djupt i ögonen och överösa dig med kärlek. Är det verkligen sant att allt det där är över för alltid? Hur lång tid ska det ta innan min hjärna kan förstå det? Vissa dagar vill jag fortfarande inte kliva upp ur sängen, men jag gör det för att jag måste. För att jag har ett liv att sköta, oavsett om du är i det eller inte.
Men det är jobbigt. Jag har aldrig någonsin känt sån enorm saknad innan. Hela jag skriker.
Jag älskar någon jag borde släppa taget om. Men när hjärtat vägrar, då är det inte så enkelt.
Idag är det 75 dagar..
Kommentarer
Trackback
