honochhennes

Låt mig vara ifred! Vaknade upp med klumpen i halsen igen. Bränande tårar mot mina kinder. Hjärtesorg. Åh snälla låt mig vara, jag vill inte gå igenom detta ännu en gång. Trodde att jag tagit mig igenom det allra värsta. Men det är tillbaka med full kraft. Saknaden som gör ont i varje cell. Solen lyser, men jag vill bara gå tillbaka till sängen. Jag orkar inte detta mer. Hur kunde kärleken bara dö? Ska jag behöva älta det om och om igen. När ska jag förstå? Jag ser det dåliga som var i förhållanden. Men det bra har ändå övertag. Alla otroligt fina minnen. Personen jag skulle skaffa barn med. Snart skulle vi med spänd förväntan sitta och vänta på om det tagit. Känslan av att titta på stickan och se att vi skulle bli mammor. Jag skulle ge upp allt för det.

När äkta kärlek dyker upp så går det banne mig inte bara att vända ryggen mot. Jag önskar ibland att jag med bara kunde stänga av. Inte känna någonting alls. Men jag känner. Jag lever, känner, älskar. Viktigast av allt är väl att jag bearbetar. Någon dag tar väl smärtan slut? Jag ska väl inte behöva vakna upp ledsen varje morgon?

Det känns dock helt omöjligt att jag med hela mitt hjärta ska lyckas älska någon annan en dag. Det går inte! För ingen är ju S. Vilket är bra såklart. Jag ska ju inte söka efter någon som är så lik henne som möjligt. Men ingen kommer kunna få mig att känna såhär. Aldrig kommer jag kunna älska helhjärtat igen. Jag är 27 år snart. Jag fann min andra hälft. Min perfekta soulmate. Personen jag var menad att spendera varje dag av mitt liv med. Det finns en mening med livet och jag tror att det är att uppnå lycka. Inte göra en massa saker för andra eller för världen. Utan att göra rätt för sig själv. Hitta sin plats. Vad i helvete gör man om man redan varit där? Om man redan känner att man älskar helhjärtat och skulle ge sitt liv för en annan människa.

Jag kan finna lycka i mina vänner, min familj, djuren, mitt hem.

 

..Men det kommer aldrig räcka.