honochhennes

Under året som vi var tillsammans så gjorde vi alla de där sakerna som man vanligtvis gör under ett år. Så detta år kommer bli tufft. Saker jag måste ta mig igenom. Små och stora saker. Jag ska lyckas. Men klart det kommer ta emot vissa dagar. Vissa speciella tillfällen. Allt var med dig.

Ikväll ser jag på ESC. Förra året var vi hos min syster och spenderade kvällen där. Hade det supermysigt och var alldeles nykära. Klart det är jobbigt att påminnas.

Jag ska på spring pride, west pride, summerburst, bråvalla. Alla de sakerna gjorde vi.

Jag fyller år i sommar, då förlovade vi oss.

Vi firade jul och nyår tillsammans.

Det kommer ta emot. Varje högtid. Varje sak jag i år kommer göra med helt andra människor. Mitt hjärta är fortfarande krossat efter oss. Jag vet att det kommer att komma ännu fler tårar. Speciellt den 7 juli och 9 juli. Förhoppningsvis är inte julen alldeles förstörd. För det är ändå 7 månader kvar till dess. Vem vet vart jag är då. Kanske jag ringer någon på kvällen på julafton och berättar om allt fint jag fått. Någon som inte är du. Jag hoppas att mitt hjärta ska kunna vandra vidare på något vis.

Jag vet att min liv är menat att vara på ett annat sätt än vad jag trott.

Ibland vill jag ta vår gästbok och slita sönder den. Skrika, och gråta. Och ha någon powerballad i bakgrunden. Som i en hemsk sorglig film. Varje sida påminner mig om oss. "Ni är ett så fint par". "Ta hand om varandra". "Bästa värdparet". Osv osv.

Ja, ni trodde alla på oss. Jag vet det. Jag vet att alla mina vänner såg vilken lyckligare och mer harmonisk människa jag blev med henne. Jag vet att ni trodde att jag skulle ta med mig hennes hjärta i graven. Att jag skulle begravas med hennes ring på mitt finger. Jag trodde det också. Av hela mitt hjärta. Ibland tror mitt hjärta det fortfarande. Det är liksom kvar i det förflutna och vandrar vilset vissa dagar. Det skriker efter sin andra hälft. Då hugger det till i hela mig. Jag faller ner på knä och slår handflatorna blodiga i grusad betong. Det svider och jag tvivlar på om jag ska kunna ta mig upp igen. Men gång på gång så torkar jag bort gruskornen ur händerna och reser mig åter. Som en fenix ur askan.

 

Jag vet att jag måste leva för Mig nu.