honochhennes

 

Försvinn och kom aldrig mer tillbaka. Är det så det är nu?

Jag släpper greppet om din hand. Tänker inte se in i dina bruna ögon någonsin igen.

Jag förlorade mig själv i dig. I godheten föddes rädsla.

Rädslan att tappa allt vett och sanns.

Du bet dig hårt i läppen för att kväva orden du var för stolt för att säga.

Jag slet sönder varje vackert ord du någonsin skrivit till mig.

Aldrig mer.

Törs du verkligen säga det?

Utan att ångra dig dagen efter.

Varje droppe vin är berusande och låter mig sakta glömma.

Snälla älskling, skrik så högt du bara kan. Låt mig höra orden eka genom ruset i mitt huvud.

Natten är som mörkast där stjärnorna lyser som klarast.

Jag ser sorgen i din själ. Men varför gråter du inte?

Aldrig.

Jag brakar rakt igenom betong. Springer inte till utan från.

Men varför rusar du aldrig ikapp mig?

Du stirrar ner i marken, alldeles för rädd för att någonsin titta upp igen.

Jag är vinden.

Du är orörlig mark.

Ljug för mig älskling. Om du inte kan skrika, så viska vackra ord i stället.

Dina läppar rör sig stillsamt.