honochhennes

Att få ha den där personen tätt intill och säga de där tre orden. Magiskt. Jag vill kanske inte känna att det känns bra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde det. För en liten stund så kändes allt som förr. Det var som att inget hade förändrats. Som att det var vi mot världen igen. Som att planerna fortfarande fanns kvar. Att barn och familj stod runt hörnet. Jag skrattade sådär lyckligt igen. Sånt skratt bara hon kan framkalla.

Jag får en klump i magen när jag slungas tillbaka till verkligheten och inser att det bara var en stund av ingivelse. Att de tre orden sägs av en helt annan anledning nu för tiden. De betyder inte framtid, barn och kärlek. Utan bara vänskap. Det hugger till i mitt bröst. För i mitt hjärta så kan jag inte riktigt gå vidare. Jag är livrädd för dagen då hon står där med någon annan. Någon som kommer få allt jag ansåg vara mitt. Det går inte att äga, men i hjärtat kan man ha personer som man vägrar ge upp.

 

Jag vill något som är en omöjlighet. Hela mitt liv kommer spenderas på ett helt annat sätt än vad jag vill. Det känns. Som fan.