honochhennes

Idag fick jag en rejäl påminnelse. Jag mötte en av mina "demoner". Jag mindes hur vissa saker verkligen skadat mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sårad på det där viset. Men för tre månader sen blev jag det. Jag blev hånad och spottar på. Visst. Jag hade gjort en del fel. Men det där sveket. Att medvetet håna mig i min närvaro. Aldrig har jag blivit så förnedrad i hela mitt liv. 

Den senaste tiden har jag glömt vad som hände. Jag ser mina misstag, men förskönar allt det andra. Jag tar ansvar för mina handlingar. Och rycker på axlarna åt det som gjorde mig illa. 

Att se en av orsakerna till mitt nederlag. Det fick mig att komma ihåg allt förakt. Känslan av att vara värdelös. 

 

Allt är bara så fel.