Svårt.
Idag är det svårt att jobba. Men jag försöker verkligen kämpa! Sjukanmälde mig igår, och det fick banne mig räcka. Jag kan inte ge upp varje gång livet känns skit. Det enda jag ville idag var att bara låsa in mig någonstans där ingen kunde hitta mig. Spy ut ångesten och bara vara. För det gör så ont att se solljuset. Vad jag än gör så tänker jag på henne. Tänker på allt vi gjort som jag aldrig får uppleva igen. Fina sommarminnen. Igår var det precis ett år sen vi var på den bästa konserten någonsin. Vi var kära och lyckliga och dansade runt till P!nk. Hade fina vänner runt oss och jag log hela dagen. Vi somnade på en madrass på golvet hemma hos Twiggies faster den natten. Tätt intill. Jag kommer aldrig någonsin glömma alla fina minnen vi delar. All lycka som hon gett mig. Hur älskad och kär jag känt mig. Jag glömmer inte. Jag känner känslorna i min kropp. Samtidigt som jag känner en så hemsk uppgiven känsla. Känslan av att ha förlorat min kärleken. Vår familj. Jag bor med våra djur. I vår lägenhet. Där vi skulle höra små barnsteg- och skratt. Tomheten är enorm! Det gör så ont att jag ibland slutar andas. För varje gång min bröstkorg rör sig så spänner det i hela kroppen. Jag är livrädd för livet. För det som är framför mig är inte det liv jag vill leva. Jag kommer nog aldrig någonsin bli hel igen. Hur ska det gå till? När jag förlorat en så stor del av mig själv.. Snart måste jag börja jobba igen. Jag vill inte. Tårarna bränner och jag får tvinga mig själv att hålla tillbaka. Om nått skulle gå fel idag så kommer det brista. Fyra timmar till. Måste stå ut.
Kommentarer
Trackback
