honochhennes

En av mina nära vänner genomgår en liknande situation som mig just nu. Hon frågade mig hur lång tid det tar innan det går över. Ärligt talat så vet jag inte. Det har gått 82 dagar för mig nu. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar är underbara och vissa är total misär. Men det måste väl vara någon slags balans. Jag är åtminstone glad över att det faktiskt finns bra dagar. I början gjorde det inte det. Då var allt bara hemskt. Nu kan jag vid vissa tillfällen njuta av mitt liv. Men mina känslor är som en berg- och dalbana. Det är därför jag ena dagen kan skriva så himla glatt, för att nästa dag verkligen hata allt. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att skriva om både det bra och det dåliga. Även om det kan pendla snabbt. För när jag om några år går tillbaka och läser igenom min blogg, så kan jag se att jag inte bara mådde dåligt under denna period. Jag kan vara glad över att jag hade bra stunder med.

 

Tyvärr vaknade jag med ångestklumpen i magen idag. Ensamheten slog mig i ansiktet. Jag visste att ljudet ifrån köket bara var Izabell. Det var inte från min vackra flickvän som skulle överaska med frukost på sängen. Nej, det var bara Izabell som värmde sin gröt. Det sved i ögonen och klumpen ville spränga mitt bröst i tusen bitar. Den växte sig större och jag fick svårt att andas. Jag ville skrika rakt ut. Skrika ur mig all ångest. Men jag låg där i tystnad. Zoe kröp upp och spann på min bröst. Ri flyttade sig närmre. Men inte ens kärleken från dem kändes bra.

82 jävla dagar av smärta. Det har snart gått tre månader. Det är helt sjukt! Tiden har gått så snabbt. Vi lovade att alltid vara varandras. Vad hände med det löftet?

Hur låter jag livet gå vidare? Hur kan det ens gå vidare? Känns omöjligt. Omöjligt att sluta älska. Jag vill stänga av. Sluta bli berörd. Men varje gång jag ser en bild på henne med ett leende så krossas mitt hjärta. Hon lever livet medan jag ligger nedbruten i ångest.

Jag kan aldrig någonsin stänga av. Jag kan glömma lite för stunden. Men aldrig stänga av helt. Så fort jag ser ett lyckligt par, en gravid kvinna, eller två nyförälskade personer, så slungas jag tillbaka till mitt svarta hål. Då ser jag allt som jag saknar.

Det tar såklart absolut hårdast att jag förlorat mitt livs kärlek. Men det som kommer väldigt nära den smärtan är förlusten av allt som vi förmodligen skulle gått igenom i år. Se den där växande magen. Känna första sparken. Det var så jävla nära. Närmre än jag någonsin varit i hela mitt liv. Och nu är det så långt bort!

Jag måste hitta tilliten igen, våga lita på en annan människa, hitta den där personen som kompletterar mig, gå igenom saker. Det kan ju ta flera år!

Från att sitta och planera barn, bröllop, framtid. Till att stå på ruta ett. Att börja om. Det är det jobbigaste och svåraste. Hur fan börjar jag ens om? När jag redan hade precis den personen jag ville dela resten av livet med. Hur ska någon ens kunna komma i närheten av att lyckas få lika mycket av mitt hjärta som hon fick?

Livet känns omöjligt. Jag saknar så otroligt mycket. Mitt hjärta går itu.

 

Det jävliga är att livet måste gå vidare ändå. Vilket känns sjukt. När det gått 820 dagar kommer det fortfarande göra ont. När det gått 8200 dagar kommer jag fortfarande sakna henne. När jag om ca 18200 dagar ligger på min dödsbädd så kommer det fortfarande vara hennes hand jag önskar att jag hade i min.