honochhennes

Vissa dagar är svåra. När det regnar utanför fönstret. Ensamheten kryper tätt intill. Rädslan inför framtiden slår mig i ansiktet. Funderingar över vad som händer härnäst. Jag var exakt där jag ville. Hur vänder jag bara det ryggen och vandrar vidare till något annat, utan att känna något alls? Det verkar omöjligt. Jag går mot något helt okänt. Medan mitt livs kärlek står bakom mig. Men det finns inte en möjlighet att vända om heller. Det är som att någon står med en pistol riktad mot mig och skriker åt mig att fortsätta gå, för stannar jag så PANG! Men vandrar jag runt i blindo rakt fram så finns risken att jag ramlar rakt ned för ett stup i stället. Jag vet inte vad som är bäst. Vissa dagar tar förvirringen över. Min hjärna är glad, men mitt hjärta gråter. Det har gått 67 dagar sen vi slutade vara VI. Undra hur lång tid det tar för hjärtat att sluta känna. Vissa personer är det så enkelt att bara vända ryggen mot. Men det är så sjukt svårt när hela jag kan skrika av smärtan av att aldrig mer få röra vid personen jag trodde jag skulle få dela resten av mitt liv med. Alla planer som gick i krasch. Framtiden kändes så enkel. Så himla självklar. Varje kyss fick mitt hjärta att smälta. När jag höll hennes hand i min var jag alltid stolt. Vissa människor naglar sig fast och omfamnar hela ens själ, hon gjorde verkligen det, och gör det fortfarande. Illussionon av fästmön jag en gång hade sitter fast på näthinnan som ett gruskorn som vägrar försvinna. Hur mycket jag än gnuggar så blir det bara värre.

I mina drömmar på nätterna så omfamnar jag dig gång på gång. Då har allt detta bara varit ett test. Men jag vaknar varje morgon, ensam. Vandrar ut i vårt kök, tittar sporadiskt i vår kyl, sätter mig tungt ner på vår soffa, tittar mig omkring och inser att det inte är vårt, utan mitt. Allt som kommer framöver är mitt och delas aldrig någonsin igen med dig.

 

Att jag blev dumpad av mitt livs kärlek kommer vara en börda jag alltid kommer få bära på mina axlar, så länge jag lever.