honochhennes

Att vara vän med ett ex, går det ens i praktiken?

Det går för mig och Emma. Men hur lång tid tog det inte att vara där vi är idag? Vi gjorde slut sommaren 2011. 1½ år senare så fungerade det att vara vänner. Då kunde vi till och med vara fysiska med varandra utan att någon av oss kände nått.

När det tar slut så måste alla sår få läka. Alla känslor måste få ebba ut. Jag är definitivt inte där än. Hur mycket jag än försöker intala mig själv om att jag inte är kär längre så vet jag ju att jag är det. Jag är helt galet kär än. De där känslorna försvinner inte bara.

Jag kanske kommer kunna vara vän med S. Men det kommer vara på hennes vilkor, och på min bekostnad. Jag blir glad över att ha kontakt med henne igen. Att vi kan skriva utan att det blir bråk. Men jag blir samtidigt lika ledsen. För det finns så mycket jag vill säga, som jag aldrig någonsin skulle kunna säga. En sån frustration över hur hon så lättsamt kan lyssna när jag berättar om saker som jag gör nu för tiden, som inte har något med henne att göra. Hur hon kan klara av att höra det. Medan jag skulle falla samman totalt om hon sa samma sak till mig. Jag tål inte att höra om vad hon gör med andra människor. Mitt hjärta brister av bara tanken. Jag vill inte tänka på att hennes läppar rör vid andras, att hennes händer smeker någon annans kropp. Det får hela mitt inre att geggas ihop till en svart massa som jag bara vill spy ur mig. Jag kvävs av tankarna som kommer upp i mitt huvud. Hon var ju nyss min. Jag trodde aldrig att någon av oss skulle röra någon annan igen. Jag trodde att vi var helt och hållet varandras.

Kan jag vara hennes vän? Om jag blir van vid att ha henne i mitt liv igen. Och så träffar hon någon ny, vad gör jag då? Vad kommer hända? Kommer jag få börja från noll i mitt sorgearbete då? För det blir som att jag förlorar henne en gång till. Jag kommer inte kunna umgås med henne och hennes nya, men om jag ska vara hennes vän så måste jag ju kunna finnas där fullt ut. Det kommer nog inte gå.

 

Jag har ont i magen. Tårarna svider i mina ögon igen. Jag vill inte falla samman om och om. Det gör för ont. Det är för jobbigt.

Varför kunde jag inte få vara lycklig med hon jag ville dela resten av mitt liv med?
Varför var hon tvungen att försvinna?

Vissa dagar förstår jag inte hur fan jag ska kunna leva utan min flickvän resten av detta liv. Jag saknar henne för mycket.
Är detta verkligen mitt liv? Jag bor i en lägenhet, med en inneboende och mina två djur.

När jag egentligen skulle bott här med min fästmö som jag snart skulle haft barn med.

Va? Vad fan hände egentligen.

Jag vill spola tillbaka tiden. Jag vill göra om allt. Göra rätt.

 

Fan..