honochhennes

Jag gråter inte. Jo, men väldigt sällan. Som idag. När det blir alldeles för mycket. För mycket av både bra och dåligt. Som en slags cocktail, som du inte riktigt kan avgöra om den är alldeles för söt eller sur. Smaker som studsar på tungan. Tankar som kastas runt innanför pannbenet. Bitterljuvt. För det är vad livet kan vara ibland. Ett axplock av känslor. Skillnaden är att nu står jag med båda fötterna på jorden. Jag förstår känslan. Av att inte greppa. Att hamna under ytan och inte veta om du simmar uppåt eller nedåt. Kommer jag se solen igen, eller kommer jag slå fingrarna mot sandig botten? Sanningen är att det inte gör något. För allt jag varit med om har gjort att jag utvecklat gälar. Summan av allt är att jag bara simmar. Vilket är betydligt mycket bättre än att bara låta kroppen sjunka mot ovishet. Jag simmar, som att det inte finns någon morgondag. Som att oändligheten ligger framför mig hela tiden. Det är okej att gråta ibland. Det är okej att känna. Okej att förvirras av berusningen. Livet kommer alltid vara den största drogen av dem alla. Antingen dödar det dig, eller låter dig leva. Varför fundera så mycket över vilket som gäller?
Skratta, gråt, skrik, spring, le, andas, tappa fattningen.
Jag välkomnar förvirringen av att vara människa. Av att trollbundet kastas ut för livets brant.