honochhennes

Bara för att jag vuxit upp, mognat, hittat min plats här i världen. Så måste jag lära mig att så är inte fallet för alla. Alla jag känner och känt har inte hamnat där än. När jag försöker ha en vuxen konversation med någon, och denne beter sig som ett litet barn, rent ut sagt, då blir jag ledsen. För vem vill inte spela med samma regler? Lika vilkor? Inte alla tydligen.
Jag har insett att jag måste släppa taget om någon som jag inte vill släppa taget om egentligen. (Inte en människa i detta fall). Jag gjorde ett val för ett år sen, som inte går att ta tillbaka, hur mycket jag än önskar att det gick. Det enda jag kan vara glad över åtmimstone är att han inte behöver spendera all sin tid hos den där hemska personen.
Livet måste gå vidare. Det har gjort det på så många andra plan. Så jag är skyldig mig själv att det gör det helt och hållet. Det finns inget som kallas för backspeglar. För i livet finns det ingen spak där du kan välja att köra framåt eller bak. Den enda vägen är fram. Och alla tar vi oss fram på olika sätt.

 

Jag glömmer dig aldrig, men jag släpper taget.