honochhennes

Jag sitter här med en stor klump i magen och med ögon som svider. I nästan två månader hade jag längtat efter julen, längtat efter min familj och min hund. Men vi får vara glada över det vi fick. Vi fick ett par bra dagar. Med skratt och trevliga konversationer. Innan sorgen sänkte sitt täcke över oss allihop.
Natten till julafton så tog vi alltså farväl av en älskad vän, som varit med oss i nästan 15 år. Vi böjde oss alla ner och pussade hans lilla panna, såg på honom när han började slappna av och försvinna ifrån oss. Att gå därifrån, stänga dörren bakom oss och lämna honom där, det kändes i hela kroppen, hjärtat brast. Det var som att luften tog slut. Vi vet alla att döden hinner ifatt oss alla, men det är inte verkligt förrän det verkligen händer. Nu hände det och jag har aldrig sett min familj sörja så mycket förut och vara så ledsna. Vårt hus har aldrig förr känts så tomt och tyst.
Julafton blev inte som den borde blivit, men det är ju inget som någon kan rå för. Ibland blir inte saker så som man tänkt sig. Eftersom att vi varit vakna hela natten, så blev det inte att vi klev upp förrän vid kl 12. Vaknade till ljudet av gråt. Inget var sig likt. Det blev en konstig julafon. Nu i efterhand så känns det inte ens som att det varit jul. Vi missade liksom julen i år. Men det kommer fler år som tur är. Jag är mest bara ledsen över att jag inte fick en bra tid med min familj, att jag inte fick träffa min mormor som egentligen skulle firat med oss. Att det bara blev sorg i stället för lycka. Att rutinerna mosade ihop sig.
Det var med blandade känslor som jag åkte tillbaka till Norrtälje igår. En del av mig tyckte att det var hemskt att lämna en så ledsen mamma, medan en del av mig tyckte att det skulle bli skönt med att få lite distans från allt. Men hjärtat går det aldrig att fly ifrån. Det är lika brustet vart jag än befinner mig. Så det var med rinnande tårar som jag somnade inatt.

Jag kommer aldrig att glömma dig min vän, dina tassavtryck kommer för alltid finnas i mitt hjärta.