honochhennes

Jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Det är som att alla sinnen förstärks. Som att jag plötsligt blir blind och kan känna och höra allt.

Jag mår inte dåligt nu. Tvärt om. Jag mår väldigt bra.

Men jag måste erkänna att den mest intensiva känslan som finns, näst efter äkta kärlek, det är olycklig kärlek.

När längtan är så stark att det känns som att hjärtat ska spricka. När det känns som att tårarna inte har ett slut. När kroppen krampar ihop sig i panik.

Mitt liv har alltid varit en berg- och dalbana. Från toppen till botten på rekordfart. Det har inte funnits ett jämt läge. Jag har inte suttit i ett pariserhjul och bara åkt runt, runt. Nej jag har färdats upp och ner. Växlat mellan tårar och skratt.

Det är otroligt skönt att för en gångs skull åka i jämn fart. Åka längst en raksträcka. Stillsamt se alla andra snurra . Stå som en åskådare och se människor fara runt runt i livets karusell.

Det var längesen jag grät. Alltså verkligen grät. Obehindrat. 

Jag tror att vi behöver tårar, för att tillslut kunna skratta. Jag vet att jag behöver det i alla fall. Jag vill inte må dåligt. Men jag skulle vilja släppa på allt ibland. Lägga mig i fosterställning och bara låta alla känslor slå sig ut ur kroppen. 

Men om jag överlag inte mår dåligt. Hur ska jag då kunna bli så ledsen? Jag vill inte falla isär. Bara falla ihop. 

Jag har inga öppna sår längre. Finns inget att kasta salt på. Ärren kommer alltid att finnas där för att påminna mig om det som varit. 

Jag kanske bara är ovan. Ovan att känna denna lycka. Jag har alltid vetat att slutet kommer att komma. Det är bara en tidsfråga. Men det finns inga tidsfrågor i detta fall. Inga olyckliga i alla fall. Bara de där bra. Som man längtar efter. 

Är det nu jag ska stanna upp och se min lycka? Se hur långt jag kommit. Veta att det är såhär det kommer att vara. Bra. Bättre än bra. Bäst. 
Jag vet inte om ni förstår vad jag vill få ut av detta inlägg. Jag vill inte vara olycklig. Men jag vill gråta ibland. Vad vore lycka om inte lite motgångar fanns.