honochhennes

Ikväll kände jag det där suset i magen. Jag fann mig själv stirrandes upp på den stjärnklara himlen. Jag lyssnade på en av Il divos mest känslosamma låtar. Såg hur mina andetag förvandlades till ånga i luften. Kände kylan som bet i mina kinder. Kände livet. Jag tycker om den känslan, känslan av sus och rus i hela kroppen. Att veta att jag är vid liv. För spöken, de kan inte andas. 

 

I mars förra året var jag trasig. Idag står jag här, starkare än någonsin. Ett år utan att ha orsakat mig själv någon som helst skada. Jag kan, jag vill och jag ska. Det är några ord som jag låter fara genom mitt huvud om och om igen. 

Men faktum är att det är mycket svårare att blicka framåt än bakåt. Varje steg framåt är tungt. Men jag vägrar att låta mig själv sluta trampa på. Jag väljer livet, alla gånger. 

 

Jag har nyligen varit på en underbar resa med min fina sambo. Hon trodde på mig. Hon pushade mig till att göra det jag själv inte trodde jag kunde. Jag var livrädd för att flyga, kände dödsångesten i hela bröstet, livrädd för att åka till ett främande land, livrädd för att släppa kontrollen. Att veta vart jag är, vad jag gör, att jag talar samma språk som alla andra, det har känts som a och o för mig. Men under dessa två veckor så fick jag så lov att släppa så gott jag kunde. Jag flög, jag åt mat jag inte kände till, jag färdades till en helt annan kultur, jag vågade. 

Det har varit otroligt viktigt för mig. I och med alla svårigheter jag haft så har jag utvecklat en viss rädsla för sånt som är nytt och okontrollerbart. Men jag visade mig själv att det går. 

Varje dag som går så tar jag flera steg framåt. Ibland känns det som att ingenting är omöjligt, och om jag når dit någon gång, då jag tänker så fullt ut. Då är jag oslagbar.